mardröm

Jag vaknade för ungefär en timme sen.
Vaknade av att jag drömde en HEMSK mardröm, vaknade och kan bara inte somna om. Riktigt jobbigt.

Ska försöka skriva av mig lite av vad jag drömde...
Först drömde jag att jag var ute och sprang, men var tvungen att skynda mig hem för att ta disken.. Allt var jättestressigt och jag kom hem i sista sekund..

SEN:
Jag var ute och gick med, min lillebror (tror jag) som då bara var en liten bebis, i en vagn.. när jag då ska upp för en JÄTTEbrant backe möter jag en mamma som är ute och går med sina två barn i en stor vagn..
Hon ska försöka ta sig upp för backen, men berättar för mig att hon känner sig jättehängig och jag ser på henne hur dåligt hon mår.. hon tar sin vagn, vänder sig om så att hon går med ryggen först och kämpar upp för backen. Jag tar då min vagn och försöker hjälpa henne genom att putta med min vagn på hennes så det slipper bli så tungt för henne.
Men när vi väl har kommit upp i backen, är den så brant så man knappt kan gå i den, jag kämpar och kämpar.. Jag kollar upp på henne, och helt plöttsligt faller hon ihop.
Hon glider ner för lite av backen, jag står kvar där med vagnarna och försöker samtigt fånga hennes arm men misslyckas..
Ringer fort till 112 och får tag på någon ointresserad kille som tydligen var i närheten.
Ser plöttsligt min mamma och ropar på henne, hon kommer fram men har andra saker att prata om och skiter i att jag försöker få de skrikande ungarna att vara tysta, mamman som ligger på marken medvetslös och samtalet med killen.
Minns inte riktigt vad som hände med mamman, men någon kom och hämtade henne, antar att det var den ointresserade killen.
Jaha.. där stod jag, med en vagn (min vagn fanns helt plöttsligt inte kvar i drömmen) med två skrikande små barn.. Fick dom snabbt tysta och gick iväg med dom.
Plöttsligt var det bara en unge, hon växte och blev lite äldre. (men bara på någon dag..) Och jag tror att hon såg precis ut som min lillasyster, (men det var ju inte hon i drömmen.) Hon tittade en dag på min mamma och kallade henne för mamma, inget svar.. hon frågade då mig: Är inte det där min mamma?
Jag kollade på mamma och hon såg helt försvivlad ut och skakade samtidigt på huvudet som ett hemligt svar.. Jag tittade på den lilla tjejen och svara; nej det är det ite. Men jag är din syster.

Jag och mamma kollade sedan på en stor tavla där det står om folk som omkommit.. Jag tycker först att jag ser ungens mammas namn och massa bilder på henne, får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. men får sen veta att det omöjligt kan vara hon, vilken lättnad..

Den lilla tjejen är helt vild, och jättenyfiken, hon nästan springer ut i vägen när hon ser en stor lastbil komma mot henne, jag får snabbt vara där och rädda henne i sista sekunden..
Jag vänder mig om och går mot mamma, hon ler och säger: vad gulligt!
Jag börjar då gråta och säger: jaaa, men ungen är ju inte min!!

Ja ni förstår.. kaos, mkt ansvar och rädsla..

Gör inte så mkt om man inte förstår vad jag har skrivit, men nu har jag iaf fått skriva av mig lite, så nu tänkte jag försöka somna om innan det är dags att gå ut och springa.
natti :)